UNT:s Johan Rudström kommenterar filmen Push på ledarsidan.

Filmen är en förödande kritik av den kapitalistiska bostadspolitiken och visar hur bostaden har omvandlas till en ren handelsvara och spekulativt investeringsobjekt.

Rudström gör inledningsvis det märkliga påpekandet att Leilani Farha, FN:s sändebud i bostadsfrågor, ”utgår från premissen att bostaden är en mänsklig rättighet”, vilket som bekant står i FN-deklarationen. Sedan kommer han med det falska påståendet att bostaden alltid har varit en handelsvara. och tröstar sig med att ”gentrifieringen i svenska städer går långsamt”! Vidare klamrar han sig fast vid försvaret att” inte alla privata hyresvärdar är rovkapitalister” och påpekar förnumstigt att ”allmännyttan inte alltid är den ideala hyresvärden”.

Därefter höjer han pekfingret mot de som handlar med bostäder vilka med ett vakande öga och lagom bannor ska hållas i skinnet, lägger därtill sin skyddande hand över hyresgästen och klämmer till med att hen förutom rätten att bo också ska ha ”rätten att ha en engagerad hyresvärd, konflikt blir det ändå .” (SIC!)

Slutpreludiet inleds med plattityden att ”alla inte kommer att kunna bo exakt där de vill”. Blind för verkligheten avslutar han med att be folk vara fördragsamma med tingens ordning och menar ”att bostäder byter ägare i ett kontrollerat kapitalistiskt system, gentrifiering, är i sammanhanget något som alla borde kunna acceptera.” Så fullbordas det liberala hyckleriet – stryp, men med fingertoppskänsla.