Att subventionerade jobb aldrig skulle kunna bli lönsamma är faktiskt en rätt enastående dum generalisering. Till och med för att komma i en ledarkrönika från UNT:s Johan Rudström.
Eftersom det just nu i första hand gäller RUT-jobben och därmed att staten betalar ut av allmänna medel för att subventionera tjänster åt de bättre bemedlade borde vi kanske instämma i kritiken. Men nog är väl ändå RUT-avdraget lönsamt för dem som får RUT-jobben gjorda åt sig. Antingen dessa RUT-bidragstagare som det sades vara avsikten därför jobbar extratimmar i sina egna mera lukrativa verksamheter. Men faktiskt även om de bara tar ledigt från marktjänsten hemma.
Att lönsamheten för RUT-lönearbetarna blir sämre medan den för RUT-bidragstagarna blir bättre var redan från början en självklar effekt och inget för borgerligheten att ondgöra sig över såhär i efterhand. Och att verksamheten inte lönade sig för staten heller fast den påstods på sikt kunna bli självfinansierade, det borde knappast förvåna någon. Detta med lönsamhet på sikt gällde ju som bärande argument även för skattereformens så kallade dynamiska effekter.
Att RUT-jobben inte skulle komma att bidra till att skapa någon slags full sysselsättning, inte ens bland invandrare som ”behövde enkla jobb” var även det avgjort på förhand. Sveriges riksdagspolitiker beslutade redan i början av 1990-talet att abdikera från ansvaret för sysselsättningen genom att ge Riksbanken uppdraget att använda så kallad jämviktsarbetslöshet för att säkra penningvärdet mot inflationen från så kallad löneglidning och avtalade löneförhöjningar.
RUT verksamheten har dock av allt att döma varit lönsam för staten och kapitalet – fast politiskt. När det från 1990-talet och framåt gällde att försäkra sig om uppställning för den nyliberala dagordningen från de trots allt rätt jämlika svenska höginkomsttagarnas sida.
Dessa som tidigare kunde kallas mellanskikt eller medelklass gavs genom statliga rabatter möjlighet att få smaka på att vara arbetsgivare och husbonde med tjänstefolk. Vissa av dem uppfattade sig säkert därigenom som en övre medelklass och solidariserade sig uppåt, med storföretagare, entreprenörer och rentierer, kapitalistklassens traditionella kärna.

När det nu blir allt tydligare att av de tio procenten höginkomsttagare kan åtminstone de nedre nio se sig som blåsta på ytterligare inkomst och förmögenhetstillväxt kanske de styrande i den översta inkomstpercentilen anser att det blivit meningslöst att fortsätta dela ut RUT-bidragen. De som bidragen går till kanske nu i alla fall ser vartåt det lutar inkomst och förmögenhetsmässigt för dem.
Så visst kan man tänka sig att just denna subvention av just denna sorts jobb just nu kan anses ha blivit mindre lönsam. Men det är knappast värt att generalisera utgående ifrån.