I den signerade ledartexten med rubriken Marknader är bättre än politiker vid vattenbrist framgår ledarskribentens, Gustav Juntti:s (bilden) brist på ekonomisk bildning och inlevelseförmåga vad gäller människolivets villkor närmast pinsamt tydligt.
”Att vatten är en mänsklig rättighet är ett extremt påstående, sade Nestlés tidigare vd Peter Brabeck-Letmather 2013. Bolaget hamnade i blåsväder. Var de så giriga att de förnekade människor rätten att dricka vatten?”
Låt oss dock först titta på citatet av Peter Brabeck-Letmather i sitt sammanhang, så att vi inte begår någon onödig orättvisa. Det citat Gustav Juntti vill förlägga till 2013 är hämtat från en dokumentärfilm som hade premiär 2005 (We feed the world) och ett klipp med intervjun finns på Youtube.
I videoklippet presenterar Brabek-Letmater två olika uppfattningar om hur världens (dricks-) vattentillgångar borde hanteras.
För det första tar han upp att vatten kan förklaras vara en allmän rättighet (”… enine öffentlich recht erklärt …”) och han utvecklar att detta skulle innebära att varje människa skulle ha rätt att få vatten. Han tillägger att detta är en den ena ytterlighets-lösningen (”… extremlösung.).
Sedan meddelar han att det finns andra som menar att vatten är ett livsmedel vilket liksom livsmedel i övrigt borde eller måste, (”sollte”) hanteras av en marknad.
Efter detta inledande avsnitt vilket med dagens tidsanda inte kan sägas vara kontroversiellt, går Brabek-Letmater in på de gängse marknadsekonomiska ursäkterna för den senare ståndpunkten.
Det kan tänkas att han 2005 lyckades med att förvirra åhörarna genom att blanda ihop (bruks-) värde och prissättning och påstå att sådant som inte har blivit prissatt genom att säljas och köpas på en marknad därmed också skulle sakna (bruks-) värde. I det konkreta fallet skulle alltså vatten komma att bli mera värt i fall det prissattes på en marknad än om det finns fritt tillgängligt.
Bruksvärdet för vatten utifrån mänsklig synpunkt sett är dock inte riktigt jämförbart med andra livsmedel. Total brist på vanliga livsmedel – svält – leder till svältdöden efter någonstans omkring 8 – 12 veckor. Detta i fall den svältande ändå får tillgång till vatten att dricka.
Inget vatten leder däremot till döden inom mindre än en vecka.
Skillnaden mellan övriga livsmedel och vatten kan beskrivas som en gradskillnad. I fall marknadens krav på kontant betalning blir det allmänt gällande även för vatten, har tiden för en medellös människas (en som helt saknar betalningsförmåga) rätt till fortsatt liv förkortats avsevärt. Men rätten till liv är ju ändå inte något absolut under den globaliserade kapitalismens herravälde. Speciellt inte när det gäller människor som på ett eller annat sätt kan tänkas minska lönsamheten.
Gustav Juntti lyckas i stället få det till att den privata oreglerade marknaden skulle vara bra, ja kanske nödvändig för att förhindra överutnyttjande. Han påstår att ”En fungerande marknad (vad nu det skulle vara för sort) ger rätt incitament(!) att spara vatten”.
Den reellt existerande kapitalismens (”marknadens”) hantering av naturresurser är snarare att se till så att sådant som mänskligheten behöver och som finns i sådan omfattning att det kan fungera som allmänning – fritt för alla att ta för sig av efter behov – att systematiskt överförbruka och förstöra och förorena detta till dess att återstoden går att inhägna och monopolisera och sälja med privat lönsamhet på en kapitalistisk marknad. Detta kallas bland ekonomer för ”The tragedy of the Commons”.
Den enda allmänning som återstår för den globaliserade kapitalismen att privatisera när väl allt dricksvatten måste köpas från privatkapitalister är luften vi andas. Luft kanske framstår som alltför svårt att inhägna, men utsläppsrätter är en slags början.
När nu förstörelsen av atmosfären totalt sett har kommit en bra bit på väg.