Tal av
Vera Peterson, Kommunistiska Partiets kvinnopolitiska sekreterare,
på offentliga mötet i Uppsala 30 mars 2019
om
Sex timmars arbetsdag!

I början augusti i år kan vi fira en hundraåring. Vi skulle kunna ha ett hejdundrande kalas, eller åtminstone en uppvaktning med blommor, kaffe och tårta, och varför inte, med inslag på radion och i TV. Vi kan uppmärksamma en hundra- åring, en hundraåring som föddes i en urtima riksdag den 4 augusti 1919.
Fast jag skulle hellre se det som en avtackning, så här 100 år senare, i nådens år 2019.
Vi skulle kunna tacka av 8 timmars arbetsdag. Vi skulle kunna säga tack och adjö till 40 timmars arbetsvecka. Det vore på tiden!
För tiden har verkligen förändrats på dessa 100 år.
Inte minst har produktiviteten ökat kraftigt under de 100 åren.
Så har vi råd med kortare arbetstid?
Finns det ekonomiska utrymmet för att sänka arbetstiden utan att sänka lönen?
Ja, säger jag.

Ställ frågan helt konkret; vilka ska skörda frukterna?
Ska den samhälleliga rikedomen fördelas till dem som arbetar ihop den, eller ska den gå till privata förmögenheter i kraft av ägande; vare sig det handlar om industrin, eller den privata tjänstesektorn?

Ska den gå till svindlande höga löner åt vissa? Ska den gå till hutlösa pensioner? Ska den gå till arbetsfria inkomster, som utdelning på aktier? Ska den gå till vinster i välfärden? Listan kan göras längre. Vi kan ju koppla på en fallskärm på drygt 20 miljoner, den fallskärm som Swedbanks vd fick nyligen, trots att hon fick sparken.

Statistiska Centralbyrån för statistik på utvecklingen av bruttonationalprodukten, BNP. Den beskriver storleken på Sveriges ekonomi och beräknas genom att man summerar värdet på alla varor och tjänster som produceras i landet under en viss period. BNP visar också hur ekonomin förändras över tid. Ett trubbigt mått, säger någon, men ändå ganska vanligt inom nationalekonomin, så vi kan använda det. BNP ger en relativt rättvisande bild av hur rikt ett land är.

Enligt SCB har bruttonationalprodukten vuxit i stadig takt sedan 1950. Det året var summan av alla varor och tjänster i Sverige drygt 700 miljarder kronor mätt i dagens penningvärde. Förra året, 2018, var BNP knappt 4 791 miljarder kronor. En rejäl ökning alltså, och inräknat de år som SCB beskriver som rekordår och krisår. Uttryckt i procent för ett enskilt år var tillväxten 2,3 % under 2018.

Här finns pengar att fördela till dem som arbetar genom en sänkt arbetstid.

Vidare skriver SCB att svensk ekonomi nu har gått in i en avmattningsfas och att det förväntas en lägre tillväxt av BNP under de kommande åren 2019-2021. Toppen på högkonjunkturen har passerats, och att tillväxten under de närmsta åren bedöms ligga omkring 1,5 %.  Arbetslösheten förväntas stiga något kommande år på grund av att arbetskraften växer snabbare än sysselsättningen. De senaste årens starka tillväxt av sysselsättningen, alltså minskningen av arbetslösheten genom att fler har fått arbete, bromsas in och blir relativt blygsam, framför allt under 2020 och 2021.

Sänk arbetstiden.

För att möta SCB:s prognos för framtiden lägger jag ett förslag; inför en lagstadgad sänkning av arbetstiden för alla med bibehållen lön. Då kan fler få arbete. Sannolikt krävs det utbildning och då får det ordnas. Fler personer som arbetar håller ekonomin igång och utbildning är en investering för samhället.

Visst är det märkligt att det som var möjligt 1919 är 100 år senare fullständigt omöjligt, och en sänkning av arbetstiden möts med samma argument, från samma håll då som idag.

Hur låter det från motståndarna? Nej, det går inte att sänka arbetstiden, säger de. Det blir för dyrt, det kostar alldeles för mycket. Sverige kommer att tappa i konkurrenskraft, en kortare arbetsdag måste finansieras med sänkta löner. Det kommer att krävas kraftigt höjda skatter om det inte ska bli minskade resurser till välfärden. Så låter det och detta är samma argument som för 100 år sedan.

Då kan det vara bra att påminna om bankernas vinster och att det finns 187 miljardärer i Sverige idag.

Påståendet att, om vi blir mer effektiva i vårt arbete så behöver vi inte arbeta lika mycket är inte ett särskilt radikalt påstående. Det har inga starka värderingar, det är väl närmast logiskt. Om du köper en diskmaskin, gör maskinen arbetet. Om du använder en tvättmaskin, istället för att tvätta för hand, så gör maskinen jobbet.

Men i arbetssamhället blir påståendet kontroversiellt. I arbetssamhället blir det en stridsfråga.

När någon säger, att det aldrig skulle fungera att sänka arbetstiden, så ska man komma ihåg att det har fungerat förr. När någon säger att människor värderar högre lön mer än kortare arbetstid så stämmer det inte med verkligheten. Det finns en bred opinion för kortare arbetstid och den har funnits länge, särskilt bland kvinnor. I valet mellan kortare arbetstid och högre lön svarar majoriteten enligt Sifo, att de föredrar kortare arbetstid. I perspektivet sänkt arbetstid utan att gå ner i lön borde valet vara ännu enklare.

För hur ser arbetet ut idag?

Särskilt för kvinnor inom vård och omsorg är arbetsorganisationen kraftigt slimmad. Färre ska göra mer arbete; med stress, och förslitningsskador, utmattningssyndrom och sjukskrivningar som följd.

Detta är väl känt, det växte fram under 1990-talet med de stora ekonomiska nedskärningarna, och blivit kvar, ja snarare ökat, trots all kunskap om vad den dåliga arbetsmiljön för med sig. Och trots allt tal om förbättringar av arbetsmiljön så syns ingen förbättring.

Mot den bakgrunden, med hälsoskäl som huvudargument, har ett antal försök med 6 timmars arbetsdag genomförts på kvinnodominerade arbetsplatser.

Exempel på det är Svartedalens äldreboende i Göteborg. Det försöket spred sig till äldreboendet Sjöjungfrun i Umeå. Till socialtjänsten i Östersund, Sundsvall och Vingåker, till Sunderby sjukhus, Södertälje sjukhus, till avdelningar på Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg, och Karolinska sjukhuset. Alla försöken visade, i varierande grad, att stressen för personalen minskade, vilket gav nöjdare personal och därmed nöjdare brukare. Försöken visade också färre övertidstimmar och lägre sjukfrånvaro. Allt sammantaget en högre kvalitét i verksamheterna.

För att få till stånd försöken med sänkt arbetstid betonades hälsoaspekterna, särskilt en förväntad minskning av sjukskrivningar. Det går att mäta och det kunde kritikerna acceptera eftersom det kunde ge en ekonomisk vinst. Men nöjdhet och tillfredsställelse i arbetet är inte lika lätt att mäta i kronor och ören. Det kan också inträffa när arbetstidsförkortning införs på försök, att det inte blir någon minskning av sjukskrivningar, och det beror oftast på att försökstiden är för kort. Gemensamt för försöken med 6 timmars arbetsdag eller 30 timmars arbetsvecka var att hälsoskälen som argument var mer framträdande än fördelningsargumentet.

Jag menar att det finns en viss risk med att framhålla hälsoargumenten och låta fördelningsargumenten komma i skymundan. Vad händer om man inte kan mäta någon större nedgång i sjukskrivningar där sex timmars dag införs på försök? Hur bemöter man då den liberala slagdängan om att reformen kostar för mycket i förhållande till vad den ”ger”?

Lever vi för att arbeta eller arbetar vi för att leva?

Vilken linje ska vi välja? Arbetslinjen eller ledighetslinjen. Vilken väg ska vi välja att gå? Den kollektiva eller den individuella? Hur ser tvånget att arbeta ut?

Man kan säga att tvånget att arbeta delar sig i två huvuddelar. Det naturliga och det sociala tvånget. Det naturliga tvånget; att vi måste arbeta för lön, ha ett lönearbete, för att klara livets uppehälle är självklart. Det finns och har alltid funnits ett naturligt tvång att arbeta som har med ren överlevnad att göra.

Men till det naturliga tvånget kommer också ett socialt tvång. Det var sant redan före kapitalismens dagar. Det är ett socialt tvång att arbeta, som har att göra med, att de som har makt, förstärker sin makt genom att samla rikedomar från andra människors arbete.

Så vi får se sanningen i vitögat, och konstatera att det finns inget som tyder på att det är möjligt att tacka av 8 timmarsdagen den 4 augusti och att samtidigt hälsa 6 timmarsdagen välkommen.
För motståndet är väl organiserat, och kommer från samma håll, då som nu.

Lika bra att vi förbereder oss på att föra kampen för arbetstidsförkortning vidare, vare sig den kallas för 6-timmarsdag eller 30-timmarsvecka. Och det duger alldeles utmärkt att använda samma argument nu som då.

Man kan fundera över varför inte 6 timmars arbetsdag är normalarbetsdag redan. Varför har inte förkortningen av arbetstiden fortsatt?  Här kan man kosta på sig att försöka förstå sig på hur människor tänker.

Man skulle kunna tala om en särskild ideologi; en idé om arbete, om arbetet som särskild lära. En arbetsideologi som understödjer arbetslinjen

En ideologi som består av en uppsättning av föreställningar, av värderingar och rädslor som tillsammans syftar till att befästa och förklara, till att manipulera eller ursäkta att vi ska fortsätta arbeta lika mycket som vi gör – eller mer – oavsett hur effektiva vi blir i vårt arbete.

En arbetets ideologi som vuxit fram historiskt med lager på lager. Genom religionen med arbete som ett kall, som en plikt, som ett arv från Martin Luther. Eller från Jean Calvin som lärde, att människan kunde bevisa sig vara utvald av Gud och samla sina rikedomar i livet på jorden. Ett annat historiskt lager stammar från övergången från bondesamhälle till industrisamhälle med arbete som plikt, ett styrkebevis, ett sundhetstecken och ett bevis på skötsamhet. Allt för att visa sig vara en välartad medborgare.

Genom åren har arbetsideologin visat sig i vitt skilda sammanhang; som i den protestantiska arbetsetiken, i industrialismens våldsamma arbetstvång, i modernitetens auktoritära barnuppfostran. Med arbete som rättighet som garanterar ekonomiskt oberoende, socialt erkännande, hälsa och välgång, integration i samhället och personligt självförverkligande.

Såväl konservatismens arbetsplikt och som välfärdsstatens arbetslinje är exempel som visar hur arbetsideologin sträcker sig över politiska gränser och samhällsfärer. Detta gör den mångbottnad och svår att överskåda. Men det är inte arbetsideologin som tvingar oss att arbeta. Arbetsideologin i sig har inte gett upphov till det sociala tvånget. Däremot förklarar arbetsideologin varför stat, fackförbund och folkrörelser inte gör större motstånd.

Så visar sig det paradoxala, att ju mer det naturliga tvånget för lönearbete försvagas genom teknologisk utveckling, desto viktigare blir arbetsideologin för att försvara det sociala tvånget.

För utöver den arbetsideologiska utvecklingen, finns ju rena maktintressen. De är äldre än kapitalismen, de hör ihop med arbetssamhället. Redan på 1400-talet stred borgare och arbetare om tiden. Striden om tiden och hotet mot makten.

En förkortning av arbetstiden är att undandra sig arbetsgivarnas kontroll, det är att begränsa arbetsutbudet och att på så vis stärka arbetarkollektivets förhandlingsmakt även i andra frågor. Kortare arbetstid är en direkt attack på kapitalismens varufiering där arbetskraft är en vara.

Att hävda att en statligt reglerad arbetstidsförkortning motverkar fackliga intressen som TCO-ekonomen Mats Essemyr gör är inte korrekt. Det stämmer inte att det bara finns ett visst ”löneutrymme” på två eller tre procent per år och att det är vad arbetarkollektivet har att nöja sig med. Löneförhöjningar kan lätt ”korrigeras bort” med ökad inflation och således tas tillbaka. Arbetstidsförkortning genom avtal mellan fack och arbetsgivare kan lätt sägas upp. Då är lagstadgad kortare arbetstid en närmast irreversibel reform, en reform som inte så lätt kan vändas om. Men visst, arbetstiden kan förlängas på mer subtila sätt, till exempel genom att höja pensionsåldern.

Enligt ekonomihistorikerna Erik Bengtsson, och Jakob Molinder ledde införande av åtta timmars arbetsdag till en ordentlig ökning av reallönerna och en radikal omfördelning mellan arbete och kapital. Arbetarkollektivet kunde alltså få både högre löner och kortare arbetstid eftersom kapitalets makt försvagades med arbetstidsförkortningen.

Att genomdriva en reduktion av arbetsdagen kräver mod.

Så sent som 1976 var detta ett mod som kunde återfinnas hos alla riksdagspartier utom Moderaterna. Ekonomihistorikern Linn Spross skriver att det fanns både jämställdhets- och familjepolitiska skäl till att partierna under denna tid antog ett långsiktigt mål om sex timmars arbetsdag. Dock har den mest fundamentala aspekten av arbetstidsförkortning, att den utgör en fördelningsreform, sällan framhävts i det politiska samtalet,

Ekonomiska reformer är inom kapitalismens ramar behäftade med större restriktioner, men även på detta område har Sverige legat i fram kant. Innan man hissar upp ”kapitalismen” eller underavdelningar som globaliseringen, exportberoendet, eller kapitalflykten som förklaring till varför en förkortning av arbetstiden är omöjlig, bör man fråga sig; hur kom det sig att, trots att dessa krafter alltid funnits i kapitalismen, tidigare arbetstidsförkortningar ändå varit möjliga?

Vad var det som hände? Hur kommer det sig att äldre generationer under sina yrkesverksamma år kunde se en förkortning av arbetsveckan? Varför har det blivit så orealistiskt när den materiella potentialen för en arbetstidsförkortning aldrig varit större`?

Arbetssamhället är det system som stjäl tid från människor; tid som skulle kunna ägnas åt familj, vänner eller studier för glädjens och allmänbildningens skull. Tid som skulle kunna ägnas åt fackligt eller politiskt arbete.

Arbetssamhället är det system som låter människor dö av underäring varje år, samtidigt som hälften av all mat som skördas hamnar på soptippen. Denna vardagsmisär, denna normaliserade levnadssmärta, bottnar varken i konsumtionshysteri, globalisering av världshandeln eller massmedial indoktrinering.

Det är arbetstvånget, det är särkopplingen av produktion från behov och oförmågan att ta vara på teknologins frihetspotential, som pressat fram detta rekord i relativ misär – en relativ misär, eftersom skillnaden, mellan det som är och det som skulle kunna vara aldrig har varit större.

Sextimmarsdagen är färdigprövad.

Det behövs inte fler försök med sänkt arbetstid nu. De försök som gjorts på kvinnodominerade arbetsplatser visar ett lugnare arbetstempo, högre kvalitét för såväl äldre som personal och därmed lättare att rekrytera ny personal. Mer kraft och ork efter arbetsdagens slut för familj och en aktiv fritid. Resultaten är entydigt positiva.

Det är hög tid att införa en lagstadgad normalarbetsdag på 6 timmar om dagen, eller uttryckt i arbetsvecka, en 30 timmars arbetsvecka som normal arbetsvecka för alla med bibehållen lön.

Det blir en löneförhöjning för den som idag arbetar deltid. Det kommer att behöva anställas fler personer och motverkar därigenom arbetslöshet. Det ger en möjlighet att öka jämställdheten. En generell sänkning av arbetstiden för alla, kvinnor som män, ger en högre livskvalitet med mer tid för att leva.

I förkortning av arbetstid måste även semester räknas in. Sedan införandet av den femte semesterveckan har generella arbetstidsförkortningar lyst med sin frånvaro.  Nu går det till och med bakåt. För första gången i historien planeras en förlängning av arbetstiden genom att höja pensionsåldern med motiveringen att vi lever längre! Nu gäller det att inte låta de härskandes tankar bli de härskande tankarna.

I Sverige föregicks åttatimmarsdagen av hårda fackliga strider. Efter att lagen antogs 1919 kortades arbetsveckan i tre steg för att bli 40 timmar per vecka i början på 1970-talet. I början var det ca 16 % av den yrkesarbetande befolkningen, i huvudsak industriarbetare, som berördes av 8-timmarsdagen. Det betyder att stora delar av anställda var undantagna. Dit hörde de flesta arbeten där kvinnor dominerade; som affärsbiträden, hembiträden, en betydande del av kontorsanställda, serveringspersonal och personal inom vården. År 1954 avskaffades de flesta undantagen så att 8-timmarsdagen blev en realitet för den överväldigande delen av arbetskraften.

8-timmarsdagen infördes successivt. Kan vara så att 6-timmarsdagen eller 30-timmarsveckan får införas på samma sätt. I så fall är det självklart att börja med kvinnorna, med särskild förtur till de som arbetar i vård och omsorg.
Den gamla devisen ”Gör din plikt-Kräv din rätt” är säkert bekant. Arbetat har vi gjort länge och kommer att fortsätta att göra. Nu gäller det att kräva rätten till kortare arbetstid.

Sänkt arbetstid med bibehållen lön är en reform att kämpa för.
Den revolutionära potentialen ligger i att den utmanar kapitalet, och i det faktum att frihet ger mersmak!
Det handlar om fördelningen av samhällets rikedomar. Pengar att fördela finns så ekonomin är på plats. Nu fattas det politiska beslutet.
Vi får använda alla till buds stående argument för att skapa opinion. Såväl fördelningsargumentet, som argument för hälsa och välbefinnande. Lägg gärna till de argument som kan vara dina egna.
Så vad skulle du göra med några timmar extra egen tid?

Vera Peterson