Men störst av allt är företags-klimatet
23 december, 2018

Uppsala Nya Tidning har uppenbarligen påverkats av den nya miljömedvetenheten. Förutom de ledarskriverier som vi nämnde i ”Rädda miljön eller kapitalismen” har nu även UNT:s debattredaktion släppt fram en rätt så kritisk artikel i miljöfrågan. Ett anspråkslöst förslag till miljöförbättring inom den kommunala och landstingsstyrda verksamheten i Uppsala och Uppland skulle man kunna säga.
Marcus Mohall, doktorand i kulturgeografi gavs utrymme att kritisera planerna på att åter igen höja priserna för bussresorna i Uppsala. Hans argumentation är utmärkt. Han visar hur minskade busspriser i stället skulle innebära både miljömässiga, sociala och ekonomiska fördelar. Och att utbyggnad i stället för det sedan länge etablerade idiotsparandet på busstrafiken skulle tillfredsställa transportbehovet för Uppsalas innevånare på ett både mer rättvist och jämställt sätt.
Mycket av det Mohall tar upp kunde ha hämtats direkt från Kommunistiska Partiets Uppsalaavdelnings flygblad och avdelningens Bussida,.
Den enda påtagliga skillnaden är synen på hur verkställandet skall ske. Mohall tar upp ungefär den linje som vänsterpartiet brukar driva ”På längre sikt bör priserna sänkas med målet att göra kollektivtrafiken helt avgiftsfri.” Vilken här och nu bara förpliktar till att (eventuellt) rösta nej till den aktuella prishöjningen i de beslutande församlingarna. Eftersom beslutet fattades redan11 december av Kollektivtrafiknämnden och 12 december av Regionfullmäktige och är på väg att genomföras är den annars kanske något utmanande kritiken i UNT praktiskt taget betydelselös. Det är knappast heller troligt att det skulle gå att mobilisera några folkliga protester i samband med verkställandet 3:e januari. Mohalls mål att sänka priserna och därefter göra kollektivtrafiken helt avgiftsfri kan som vanligt – i borgerligt anständiga parlamentariska och akademiska sammanhang – hänförs till på längre sikt. Möjligen efter nästa val? Beroende på om Miljöpartiet då skulle ta ställning för miljön i stället för att som nu fungera som gummistämpel under de miljöfientliga besluten.

Frågan om busspriserna kan och bör i stället diskuteras ur ett annat och större perspektiv. Som ett exempel på varför de planer och målsättningar och löften som gäller miljöräddningen inte uppfylls, och i många fall i stället blir allt mera avlägsna.

I fall överheten och deras media – som till exempel UNT – faktiskt menade allvar med det ledarskribenterna tidigare skrivit om miljökatastrofen och hur den eventuellt kan mildras eller till och med undvikas, skulle UNT:s ledare rimligtvis instämma i förslag som de Mohallska, och konkretisera och ställa krav på de politiska beslutsfattarna att verka för detta.
Men UNT visar i stället i den på Mohalls debattinlägg följande ledarkommentaren att detta är absolut otänkbart. Skribenten Johan Rudström har dock fått sitt bidrag något beslöjat med hjälp av rubriken ”Bussen måste få kosta”.
Att kollektivtrafiken även med Uppsalas stadsbussar måste få kosta mer än idag skulle kunna vara ett utmärkt krav i fall det riktades till de politiskt ansvariga. Men Rudström menar med detta att avgiften för bussresorna måste få kosta mer för resenärerna.
Rudströms slutkläm är värd att citeras i sin helhet: ”Vad fan får jag för pengarna?”, undrade Leif Östling på Svenskt Näringsliv. Den kopplingen blir tydligare när det kostar några tior att kliva på bussen.”

Leif Östling är knappast beroende av busstrafiken i Uppsala. Han är – eller har i alla fall varit – delägare i företag som tillverkar bilar. Och det är osäkert hur mycket pengar han egentligen bidrar med som skattebetalare.
Förutom detta avgick han från Svenskt Näringsliv när frågorna om hans skatteplanering (”paradisläckorna”) blev alltför påträngande.
Men som symbol för den miljö som i verkligheten är det enda som engagerar UNT, företagsmiljön, är han faktiskt utmärkt.