Jag vill börja det här talet med att konstatera en sanning; det är ett helvete att vara sjuk idag.
Om man behöver söka upp sjukvården så hamnar man i ett kaos av bristande vårdplatser, långa köar och utarbetad personal som får ta på sig för mång arbetsuppgifter på för få personer. I effektiviseringssyfte skär man ner överallt, man ersätter och försöker modernisera. Men till och med där håller det inte – journalsystem kollapsar, uppgifter försvinner, människor som är i stort behov skickas runt istället för att behandlas. I ett ökänt fall från 2012 ledde detta kaos i vården till en 11-årig pojkes död.
Vården funkar uppenbart inte när den inte ens kan litas på att utföra sitt mest nödvändiga syfte – att bevara liv.
Jag tycker denna situation, detta kaos, väcker en väldigt viktigt fråga;
Hur hamnade vi här?
Vi hamnade här genom en politik som satte budgetbehov över mänskliga behov; en politik och praktik som ansåg att det var viktigare att se till att vården var ”effektiv” – det vill säga inte kostade över en EU-pålagd maxnivå av våra finanser; vi hamnade här genom att när det skulle skäras ner bestämdes det att byråkrater och planerare skulle det vara lika många av medan undersköterskor och vårdbiträden skulle avskedas och ersättas av timvikarier och bemanningsanställda. Vi hamnade här genom att en vårdanställd nu måste sköta det arbetet som tre gjorde för två årtionden sedan. Vårdanställda bes nu av sina arbetsgivare att springa snabbare mellan avdelningarna, hålla tiderna på sina besök i hemtjänsten och inte överstiga sin förflyttningstid även då man får minus en minut på sig att avsluta ett besök och vara hemma hos nästa vårdtagare och bes ta på sig mer och mer pass, mer och mer övertid till en allt för låg ersättning.
Vi hamnade i den situation vi är idag helt genom politiska beslut. Det kan ofta sägas att det var helt nödvändigt att förändra vårdens organisation och den gamla vården var otillräckligt och dåligt anpassad till nya förväntningar och behov. Men då undrar jag – har några problem lösts genom att vi driver det offentliga enligt privata ramar? Att privata bolag får utnyttja våra skattepengar och förvandla en andel av dem till vinst? Att personalens kroppar ska slitas ut samtidigt som konsulter och chefer får bonusar och högavlönade anställningar?
Vad har vi vunnit på att driva vården som ett företag och hur mycket har vi inte förlorat?
Idag kan man tycka situationen ser helt hopplös ut – vad är syftet för oss som jobbar i vården med att slita ut oss och stressa sönder när vi får varken respekt eller bra arbetsliv? Nyligen har fler och fler börjat anse att den enda lösningen på dessa dåliga arbetsförhållanden och denna stress är att helt enkelt sluta. I juli 2016 sade 13 sjuksköterskor på Ackis upp sig i protest mot villkoren som nu råder på Ackis och överallt annars inom sjukvården.
Denna åtgärd att kritiserats mycket och ofta – i alla sorters media. Men vården som den ser ut gör det omöjligt för oss anställda att ta till andra metoder. Avtalen pålägger oss fredsplikt och vården, säger arbetsgivarna, är en samhällsviktig funktion som skyddas från strejkrätt ändå så! Då kan man inte göra något annat at än som privatperson säga ”jag orkar inte mer” och sluta.
Det är förstås väldigt sorgligt. Att personer som tycker om, till och med älskar sitt jobb, och ett så viktigt jobb som att ta hand om, hjälpa och stötta människor genom svåra perioder av sjukdom eller annan nedsättning, tvingas till att gå är en förlust för oss alla.
Om nu vården är en samhällsviktig funktion – vilket den onekligen är – är det då inte samhällets själva ansvar och plikt att se till att den fungerar. För vi är alla beroende av en fungerande sjukvård. Vi kommer alla vara patienter en gång i livet, och vi har troligtvis redan alla varit det.
Och det står ingen motsättning i min mening mellan sjukvårdspersonalen och vårdtagarnas behov! Tvärtom är det högst beroende av varandra. Med en större personaltäthet och ett slut på underbemanning och överarbete i form av fler och fler extra pass och mindre och mindre återhämtningstid så kan man istället utföra bättre vårdarbete. Personalen får mer tid att utföra sina uppgifter och slipper stressa igenom dem – detta förebygger också misstag i allt från diagnostisering till behandling som kan vara livsviktig. Vad som är bra för personalen leder till bättre vård, en mer fungerande och hållbar vård som inte bränner ut sin egna i en sådan takt att de blir omöjliga att ersätta.
Men mer personal kan inte komma som den ensamma lösningen. Om mer personal skulle anställas men på krav av lönesänkningar och sämre förmåner hade detta varit oacceptabelt. Höjda löner är ett måste för alla vårdarbetargrupper – inte bara sjuksköterskor, inte bara undersköterskor eller vårdbiträden osv. – alla förtjänar ett rejält lönelyft och pengarna till det finns. Låt de miljarder som nu tas ut i vinster eller de miljarder som försvinner i skatteparadis användas för att höja löner och anställa fler.
Också en arbetstidsförkortning är på sin plats. På Svartedalens äldrecentrum i Göteborg har resultaten för kommunens försök med 6-timmars arbetsdag varit helt enastående: inga sjukskrivningar, mindre stress och ett mycket bättre arbetsklimat. Än en gång, det som är bra för personalen och underlättar deras arbete leder till bättre vård och tillsyn för de behövde – speciellt de mest behövande som nyttjar äldreboende, transithem, serviceboende eller hemtjänst.
Alla dessa sätt att lösa vårdkrisen – att ge oss en bättre vård – sägs vara omöjligt idag. Näringsliv och politiker säger det samfällt. Men då är det dags att ställa dem till svars, det är upp till oss alla, vi som arbetar i vården tillsammans med dem som inte gör det men är lika beroende av att den fungerar väl, att kräva en annan vård. Endast om vi kräver det, organiserar oss och aldrig slutar att hävda nödvändigheten av en annan, bättre och jämlik sjukvård kommer vi se en förändring. Facken står lika handlingsförlamade som politikerna – vi kan inte förlita oss på att det ska förhandlas fram ett bättre avtal längre, för det har inte lett till en förbättring och det kommer inte göra det. Facken måste stå lika mycket till svars som alla andra i att upprätthålla det ohållbara i dagens vård – och i värsta fall, som i protesterna i början av hösten – ställas helt åt sidan om de vägrar lyssna på sina medlemmars krav.
Det är en stor uppgift och det kommer bli svårt, men protesterna som nu väcks över hela landet visar vägen och målet; att en annan vård är möjlig.
Oliver Carlberg
Kommunistiska Partiet, Uppsalaavdelningen