Man måste våga ta tuffa beslut kommenterade landstingsrådet i Västernorrland Erik Lövgren orsaken till att partikollegan Elisabeth Strömqvist avpolletterats. Hon hade vägrat godkänna nedläggningen av ortopedin vid Sollefteå sjukhus. Själv skröt Löfgren om att han varit med om att lägga ned en skola. Här i Uppland uttalande sig landstingsrådet Börje Wennberg i liknande tongångar inför årets budget ”Ackis måste hålla budget vi kan inte lösa problemen genom att bara skicka in mer pengar var budskapet.
Det finns inga pengar är det ständiga mantrat politikerna matar oss med som svar på protester mot nedläggning eller besparing i den offentliga servicen. Men aldrig hör man dessa politiker tala om tuffa beslut när det gäller storbankernas spekulationslån eller de rikas skattefusk. Då ställer ansvariga politiker istället upp med miljarder av skattebetalarnas pengar i garantier eller bidrag och amnestier. I politiken har det blivit en merit att visa gott handlag i konsten att sparka nedåt och slicka uppåt
Så uppmärksammade TV-programmet Uppdrag granskning i våras det utbredda skattefusk som landets etablissemang ägnar sig åt. Från storföretagare till beslutande politiker. Det vill säga just de makthavare som hävdar att det offentliga kostar för mycket och de vanliga anställdas lönekrav är för stora. 46 miljarder kr kosta de rikas skattefusk samhället varje år. Det är en femtedel av vad hela den svenska sjukvården inom Landstinget kostar. Det skulle räcka till 120.000 underskötersketjänster.
Sverige är idag mycket rikare än det var för 20 eller 10 år sedan. Sedan 1980 har BNP mer än fördubblats. Vi har idag mer resurser att skapa ett rättvist samhälle än vi någonsin haft. Det hela är en fråga om fördelningen av landets tillgångar. Under de senaste årtiondena har det från överheten förts en ensidig klasskamp där det rika fåtalet lagt under sig alltmer av vad det arbetande folket producerat. Klyftan mellan fattiga och rika har drastiskt ökat.
Sanningen är att vi sedan 90-talet utsatts för ett ekonomiskt systemskifte som dränerat det offentliga till förmån för det privata. Marknaden, dvs kapitalet har trängt in i snart sagt varje vrå av vårt liv. Under 90-talet försvann 320.000 jobb inom stat och kommun. Ungefär lika fördelat mellan borgerligt och socialdemokratiskt regeringsstyre. Mer än var tredje sjukhussäng har tills idag körts ut från de svenska akutsjukhusen. Sverige har nu lägst antal vårdplatser per 10000 invånare av alla OECD-länder.
Sanningen är att vårdresurserna började tryta samtidigt med det nyliberala systemskiftet.
Det bör påpekas att det handlar om ett medvetet systemskifte. Ideologiskt, där folkhälsotanken attackerades av de nyliberala krafterna som med vårdval nu bygger gräddfiler för de resursstarka. Ekonomiskt där storfinansen med överfulla kassor under EU hägn bryter in i nya branscher att göra profit på .
Med EU:s fria rörlighet för kapitalet förändras i ett slag politikens uppgifter från att tillvarata folkets behov av vård till att värna kapitalets behov av nya profitmöjligheter. I slutna affärskretsar kunde Peter Wallenberg uttala EU-inträdets verkliga syfte ”Följden blir omfattande neddragningar inom den offentliga sektorn, frysta transfereringar och privata lösningar inom samhällssektorn framhöll han i ett tal inför svensk-amerikanska handelskammaren 1991
Det har nu skapats en mångmiljardmarknad för s.k entreprenörer. Den privatiserade vården har från ingenting växt till nästan 15 procent av kommunernas och landstingens välfärdstjänster. Vårdbolagen Attendo, Capio och Humana, till största delen ägda av riskkapitalister, gjorde förra året en vinst på 1,7 miljarder kr. Lönsamheten toppas av Bikärr AB, ett boende för personer med psykiskt funktionshinder, med en avkastning på 62 procent. Ägaren kunde kamma hem 2,5 milj kr i aktieutdelning. Det är fantastiskt var hans kommentar i Aftonbladet
Köp och säljsystemet och New Public Management har förvandlade patienten till kund på en vårdmarknad. Beställar och utförarmodellen i den offentligt drivna vården, har förutom att skapa en svällande byråkrati underlättat upphandling av privata aktörer. Alliansens införande av LOV, vårdvalsystemet. gjorde 2010 privatiseringsåtgärderna lagbundna. Här i Uppsala likväl som i andra större städer har den till stor del privatiserade primärvården lett till en försämrad tillgänglighet i resurssvaga förorter medan tillgängligheten förbättrats i de välbeställdas innerstad.
Så konstaterar Landstingets egen revisionsrapport från förra året att ersättningsmodellen i vårdvalet inte tar hänsyn till faktisk sjuklighet och därmed inte kompenserar för vårdtunga patienter. Den tar inte heller hänsyn till vårdcentralernas lokalisering, Över 50 procent av Uppsalas vårdcentraler är nu i privat drift. I hela landet ligger det på drygt 40 procent. I ett upprop i SvD påpekar vårdanställda att marknadsfilosofi och industriinriktad produktion lett till en fragmentiserad vård och en arbetsmiljö som inte lägre är acceptabel.
Politiken med marknadsanpassning, konkurrensutsättning och privatisering av den offentliga servicen har socialdemokraterna likväl som de borgerliga partierna drivit om än i olika takt. Att upphandla vårdverksamhet är inget Börje Wennberg och co i princip motsätter sig med det luddiga förbehållet att landstinget ska ”hålla i trådarna”. Mammografin har lagts ut till norska Curato Röntgen som tillsammans med Praktikertjänstägda Cityakuten huserar i det f.d Samariterhemmets lokaler. De senaste upphandlingarna av vårdcentraler har gått till Carema. De privata vårdbolagen tar ut tre miljarder kr i vinst varje år. De pengarna motsvarar 8000 underskötersketjänster
Medan riskkapitalisterna inom vården således omvandlar skattepengar till privat förmögenhet i skatteparadis dignar den offentliga vården under budgetdisciplinens tryck. I den nyligen klubbade budgeten för 2017 i Uppsala ska äldrevården spara 34 milj kr. Här är budskapet från politikerna att anpassa och effektivisera. Ändå räknar man med ett budgetöverskott på en kvarts miljard.
Personalen gör heroiska insatser för att upprätthålla vården under ständigt ökad arbetspress och slimmade omorganisationer. Sjukhusledningen hyr in bemanningsanställda och ansvariga politiker genomför ständiga chefbyten som kostar skjortan istället för att öka grundbemanningen. Att bygga ny kontorsskrapa för den svällande administrationen och prestigeprojekt som 100-huset anser landstingsledningen dock nödvändigt
Men nog är en annan vård möjlig. Försöket med 6 timmars arbetsdag med bibehållen lön på Svartdalens äldrecentrum i Göteborg har utvärderats av forskaren Per Lorentszon. Resultatet visar att de som arbetar där är piggare ,gladare och mindre stressade, har mer tid för hyresgästerna samt att sjukfrånvaron minskat. Liknande försök i bl a Kiruna och Mölndal har visat samma positiva resultat för anställdas arbetsmiljö och verksamhetens kvalitet.
Med den väldiga produktivitetsökningen som Sverige uppnått och industrins minskade arbetskraftsbehov är det dags att dela på jobben för att rädda arbetsmiljön och få bukt med arbetslösheten. Inför en lagstadgad 6-timmars arbetsdag. Det ger en vinst för folkflertalet men naggar företagsvinsterna i kanten, därav motståndet. Kostnaden för denna reform har beräknats till drygt hälften av alliansenregeringens skattesänkningar på 140 miljarder om året.
För det andra måste kapitalisterna motas ut ur välfärdssektorn. Regeringens förslag på vinstbegränsning är en såpbubbla, det går alltid att trolla med bokföringen. Kravet är att ingen profit får göras på vård och omsorg. Därtill måste Sverige för att att bryta den lagstadgade nedskärningspolitiken, lämna EU och bygga ut den offentliga sektorn. Ta pengarna där de finns.. Storföretagen gör jättevinster som används till spekulation och aktieutdelning istället för att investeras i vårt land. Antalet miljardärer har ökat till 147 st noterade en lyrisk ledarskribent i UNT. Höj bolagskatten och inför skatt efter bärkraft.
Allt tal om jämställdhet och feminism ekar tomt så länge de skamligt låga lönerna inom den kvinnodominerade vården är kvar, vilken bl annat den fackliga flatheten bidragit till. Lönerna måste höjas rejält, mest till de som har minst. Det är bra för samhällsekonomin. Den sätter fart på konsumtionen och bidrar till ett rättvisare Sverige
Men för att få en förändring till stånd går det inte att lita på politikerlöften och fackligt skrammel. Vi måste lämna ombudsmannatänkandet bakom oss. Istället för att knyta näven i byxfickan gäller det för oss gräsrötter att organisera oss och gå till kamp, först då kan en ny ordning bli möjlig
Hans Johansson
Kommunistiska Partiet, Uppsalaavdelningen