Många svenska media, inklusive Uppsala Nya Tidning har under våren kört klimatfrågan fram och baklänges rätt intensivt. Även som en del av propagandan för att få den svenska valboskapen att gå in i båsen på söndag och vara med och välja fram svenska politiker som skall få tillfälle att företräda EU-politiken.
Det var säkert inte medias tanke med att skapa en koppling mellan klimatfrågan och EU-parlamentet, men det finns påtagliga likheter. I båda frågorna förekommer en rent överväldigande mängd entreprenörer som erbjuder olika slag av garantier och löften och som får oerhört omfattande mediabevakning av detta. Det är inte heller någon tvekan om att resultatet både av klimatpolitiken och EU-överstatens övriga beslut är avgörande för en mycket stor del av mänsklighetens framtid.
Dessutom visar både Brysslepolitikens resultat och ökningstakten av koldioxiden i atmosfären att de löften och garantier som tidigare har erbjuds medborgarna i samband med allmänna val inte har lett till någon som helst förbättring.
När det gäller Sveriges ekonomiska utveckling kan man ganska enkelt visa att produktivitetsökningen som pågick i stort sett oavbrutet från 1870-talet fram till EU-medlemskapet inte har återupptagits. Stagnationen har permanentats
När det gäller halten av koldioxid i atmosfären går det i stället inte att finna något som tyder på att vare sig miljöpolitik eller ekonomiska kriser har haft någon som helst inverkan på ökningstakten. Se https://www.esrl.noaa.gov/gmd/ccgg/trends/gl_full.html
Det klimatpolitiska mått som påverkats av kriser, krig – och möjligen också av klimatpolitikerna – är redovisningen av utsläppen.
Det kan vara dags att vända på steken och kräva resultat först. Och därefter ta ställning till om det kan anses vara av något värde att ge EU eller klimatpolitikerna någon typ av nöjdförklaring. Som till exempel genom att gå och rösta.