Marknadens aktörer satsade stort på att naturkatastrofernas tid numera skulle vara förbi. Från mitten av 1970-talet drev de här i Sverige fram en politik som minskade statens beredskap både när det gäller lager, personal, planering och verksamheter.
Genom skattelättnader som medfört allvarliga försämringar av den verksamhet som fortfarande drivs i det allmännas regi och privatiseringar vilka även dessa ska finansieras genom de minskade skattemedlen har sedan de svenska privatkapitalisternas ägande restaurerats till en omfattning som inte har förekommit sedan före 1:a världskriget. Eller kanske mera relevant; före den Ryska revolutionen.
Diagrammet hämtat på https://ekonomistas.se/2015/10/06/nar-blev-sverige-rikt-sveriges-nationalformogenhet-under-200-ar/
Det framstår inte som självklart – eller ens rimligt – att staten nu skall betala finanskapitalets spelskulder. Spelskulder som privatkapitalet i senaste ledet har dragit på sig genom överproduktion av krediter, vilka nu i stället för att fungera som tänkt, som eviga källor till arbetsfria ränteinkomster till långivarna, har kommit att avslöjas som obetalbara genom Covid 19 krisen.
Finanskapitalet är en rent parasitär verksamhet och kan hellre få saneras genom att banker och finansinstitut går i konkurs. Däremot kan det bli nödvändigt att staten går in och finansierar omstarten av den reella ekonomins företag, sådana som sysslar med produktion av varor och tjänster med bruksvärde för arbetarklassen. Men det finns ingen orsak varför staten heller ska belöna kapitalisterna inom dessa branscher genom att ta över de skulder dessa har spelat på sig. Inte utan att staten får inflytande som andra som satsar i företag. Med röstetal vid bolagstämmorna i proportion till satsat kapital.
Detta har visserligen redan förut, under perioden ca 1925 till 1975 visat sig leda till att staten, den ideale totalkapitalisten som Engels uttryckte saken, kommer att bli ägare till en växande del av nationalförmögenheten. Denna funktion blir ännu tydligare när arbetarklassen som i Sveriges fall ungefär från mitten av 1930-talet kan tvinga staten att föra en politik som innebär full sysselsättning av arbetskraften. Nationalekonomen Michal Kalecki visade hur och varför redan 1943 i sin Political Aspects of Full Employment https://mronline.org/2010/05/22/political-aspects-of-full-employment/ Samt den mera teoretiska Full Employment by Stimulating Private Investment 1945 https://www.jstor.org/stable/2663489?seq=1
Den svenska utvecklingen fram till socialdemokratins nederlag i mitten av 1980-talet bekräftar Kaleckis analys. Men med en säregenhet som är värd att notera.
Diagrammet hämtat på http://www.fredtorssander.se/fredpress/2018/09/05/restaurationen-i-borjan-av-1990-talet-slutpunkten-for-den-svenska-kapitalismens-tillvaxtsaga/
Den allmänna värnplikten och statens allmänna beredskap inför 2:a världskriget, avspärrningen, kalla kriget och 3:e världskriget försköt utvecklingskurvan åt höger i diagrammet, i riktning mot dyrtid, fler arbetade timmar krävdes för försörjningen av en genomsnittlig innevånare, ungefär 1939 till avvecklingsfasens början i mitten av 1980-talet.
Hursomhelst. Det svenska privatkapitalet har nu fått tillfälle att visa att de inte duger till att förvalta nationalförmögenheten på ett sätt som
a) Upprätthåller tillräcklig beredskap för att skydda befolkningen mot konsekvenserna av naturkatastrofer eller krig
b) Leder till någon slags tillväxt av ekonomin. Tillväxten avlöstes av total stagnation redan år 2000
c) Håller kapitalistklassen inbördes omfördelning genom finansverksamheterna i sådan ordning att produktionen av varor och tjänster kan fortsättas under finanskriserna.
Frågan är i stället om och när arbetarklassen skall komma att inse och agera utifrån att de som proletärer i en kommunistisk revolution ingenting annat har att förlora än sina bojor. Men de har en värld att vinna.
Statsmonopolistisk kapitalism med större eller mindre inslag av så kallad blandekonomi är trots allt bara en tillfällig halvmesyr.