Pontus Almkvist (bilden) skriver i en signerad ledarartikel i UNT att ”Strukturella förklaringsmodeller (till utbrändhet/ FT) i all ära, bör en annan teori läggas fram: Människors obefintliga förmåga till individuellt ansvarstagande.”
Almkvist gör det helt klart att de individer hans hemsnickrade teori avser att ansvariggöra är offren. De som har drabbats av utbrändhet.
”… går jag in i väggen är det självklart … faktum att jag efter eget bevåg tagit på mig en uppenbart ohållbar arbetsbelastning.”
Vid mera normala anställningsvillkor gäller i stället den gamla § 32, att arbetsgivaren leder och fördelar arbetet. Och i fallet UNT har det förekommit stridigheter med journalistklubben om ledigheternas omfattning. Som när UNT nekade journalisterna två lediga dagar vilka tidigare hade avtalats.
Men det är förstås möjligt att de som tillhör ledarredaktionen på UNT (oberoende reaktionär) själva bestämmer om sin närvarotid och sina eventuella arbetsinsatser. Almkvist klargör lite längre fram i texten klart att hans uppfattning är att arbetsuppgifter är något som anställda åtar sig på eget bevåg. Han deklarerar bestämt att ”Faktiskt är det ju ingen som stressas av överlevnadsskäl. Det handlar om folk som överskattar sin prestationsförmåga.”
Frågan om någon stressas av överlevnadsskäl kan vara svår att avgöra. Däremot är det ganska tydligt att det förekommer att anställda stressas intill självmordet. I Frankrike pågår en rättegång mot de ansvariga cheferna vid det numera privatiserade Telecom, där 35 självmord kan kopplas till ledningsmetoderna för personalinskränkningar i samband med privatiseringen. Dåvarande högste chefen för verksamheten hade inför kampanjen meddelat sina närmaste underlydande att nedskärningarna skulle genomföras till vilket pris som helst. ”Avgångarna ska ske på ett eller annat sätt, genom dörren eller fönstret” som hans uttalande översattes av SvD.
Tillbaka på 1960 och -70 talet var det betydligt vanligare än idag att anställda vågade säga ifrån när det blev för stressigt och för mycket krav uppifrån. Balladen om Olsson är ett tidstypiskt exempel. Men det är nog inte att sådana proletära individer som visans Olsson åter ska ta på sig ansvaret för att sätta stopp för arbetsgivarnas överkrav som Pontus Almkvist syftar till. Eftersom han knappast kan nämna vare sig arbetslösheten eller hushållens skuldsättning eller bostadsbristen blir han tvungen att peka ut den tidigare historien som ansvarig för de på senare tid uppkomna problemen. Han skriver att ”Medan välfärdsstaten gör oss oberoende gör den oss också osjälvständiga. Den blir den självklara syndabocken för samhällets alla problem.” Detta påstår UNT:s Pontus Almkvist alltså idag när problemen med utbrändhet bland annat bottnar i att välfärdskapitalismen – vilken var eftergiftspolitik gentemot socialismen – ersatts med globaliserad nyliberal kapitalism.