”Självklart brinner vi för det vi gör men vi kräver goda arbetsvillkor och en rättmätig lön för vårt arbete.”
Det är en solig hösteftermiddag i Uppsala. Jag möter upp Inga Larsson på ett lokalt café för en kaffe. Hon har jobbat natt på sjukhuset och är nyligen uppstigen.
Inga Larsson arbetar på en psykiatrisk, sluten avdelning på Akademiska sjukhuset sedan juni 2015. Under sin sjuksköterskeutbildning hade hon praktik där och när hon väl var utexaminerad kändes det som en självklar tjänst att söka.
Den 4 september deltog Inga Larsson i vårdupprorets nationella demonstration ”Slut på rean – En annan vård är möjlig” i Uppsala. Hon tycker att det är bra att Sveriges vårdpersonal börjat säga ifrån och organisera sig. Det som gjorde henne besviken under demonstrationen var att inte Vårdförbundet var där och stöttade upp vårdpersonalen. Detta var något som flera regerade på runt om i landet.
– Det krävs organisering och det är bra att det uppmärksammas mer hur situationen ser ut för oss som arbetar inom vården. Det är helt enkelt inte hållbart längre. Något måste hända. Inte bara för vårdpersonalen, utan också för patienterna. Vi kan inte längre garantera vårdsäkerheten.
Jag ber Inga Larsson berätta om arbetsmiljön och tillvaron på den avdelning där hon jobbar. Det finns plats för elva patienter och är nästan alltid fullt, ibland överbelagt. På dagarna är de oftast två sjuksköterskor, men ibland får en jobba själv.
Under natt- och kvällspassen jobbar en sjuksköterska ensam på avdelningen. Vissa pass har sköterskan två avdelningar att styra över, vilket resulterar i att de har ansvar för 23 patienter.
Inga Larsson berättar att i våras var situationen som allra värst. Istället för att två sjuksköterskor var schemalagda per pass, så stod de ofta ensamma. Rotationen på personalen var hög och istället för fasta skötare blev det inhyrda eller timanställd personal som fick hoppa in.
Inga Larsson är den heltidssjuksköterska som arbetat längst på sin avdelning, vilket gör att det är hon som får lära upp och ha ansvar för de nya. Det blir ett tungt lass att dra när personalen hela tiden byts ut.
Inga Larsson menar att Akademiska sjukhuset är ett sjunkande skepp. Det är ett stort hål i skrovet, men ingenting görs för att täta det. Snarare tvärtom. Det är hela tiden nedskärningar.
Just nu byggs en ny sjukhusbyggnad som kommer att kosta omkring 110 miljoner kronor. Detta märks av. I september 2015 gick ledningen ut med att man skulle minska sina personalkostnader med 200 miljoner. Detta är endast ett av sparkraven som gör att köerna blir längre, personalstyrkan mindre och att arbetsbördan för de anställda blir tyngre.
– Att driva landstingens sjukhus likt ett privat företag är idiotiskt. De är inte tänkta att gå med vinst i ett välfärdssamhälle. Sjukhus är en utgift, ja, men samtidigt är bra vård en investering för samhället, menar Inga Larsson.
Hon ger ett tydligt exempel på hur arbetsklimatet har blivit mycket tuffare på grund av besparingarna.
– Av alla de klasskamrater som jag studerade med var det flera som efter examen började arbeta på Akademiska sjukhuset. Av dem är det flera som har slutat. De blir sjukskrivna eller tvingas byta jobb. Det finns ingen avdelning här som har tillräckligt goda arbetsvillkor för att man ska orka fortsätta i längden.
Överbelastningen av vårdpersonalen leder till uppsägningar och att vara kort om personal får förödande konsekvenser för patienterna.
– Det gör att ingen avdelning har den personalstyrka som behövs. Alla ligger på ett underskott. Om något händer på en avdelning så är det kört. Patientsäkerheten existerar inte längre, säger Inga Larsson.
Jag frågar henne vad som krävs för att arbetssituationen ska bli bättre. Hon menar att bemanningsföretagen måste förbjudas. Mellan den inhyrda personalen och de fast anställda på sjukhuset är löneskillnaderna stora. En inhyrd sjuksköterska har en lön på cirka 43000 kronor i månaden, medan en landstingsanställd har cirka 27000 kronor.
År 2014 blev den totala kostnaden för både inhyrda läkare och sjuksköterskor inom Uppsala landsting 83 miljoner kronor. Löneskillnaderna splittrar. Att inte ha en fast anställning gör också att de inhyrda missar mycket gemenskap med sina kollegor och inte får samma engagemang för arbetsplatsen.
– Sex timmars arbetsdag vore drömmen, säger Inga Larsson. Då skulle en orka med arbetet på ett helt annat sätt. Sjukskrivningarna skulle minska avsevärt.
Vi diskuterar de vårdarbetsplatser, till exempel Svartedalens äldreboende i Göteborg, som prövat på sex timmars arbetsdag och vilka positiva resultat det gett. Minskad stress, färre sjukskrivningar och en mer positiv inställning till arbetet är bara några fördelar.
– Ett annat problem är löneutvecklingen. Det enda sättet att få upp sin lön är att byta arbetsplats. När man tvingas göra så, hur kan det då skapas en trygg vård?
Vi kommer in på hur ledningen och cheferna ser på att ta till olika former av stridsåtgärder för att få upp lönen.
– Jag är trött på att ledningen och politikerna inte ger oss rätten att kräva högre lön och bättre arbetsvillkor. De slår hela tiden ner på oss och tjatar om att vi ska vara glada som får ägna oss åt vårt ”kall”. Självklart brinner vi för det vi gör, men vi kräver goda arbetsvillkor och en rättmätig lön för vårt arbete.
Många vårdanställda runt om i landet har hotat med uppsägningar. Detta har skett även på Akademiska sjukhuset, men sågs som en otillåten stridsåtgärd och mötte motstånd, berättar Inga Larsson.
– Att få säga upp sig, organiserat i grupp eller ej, är en rättighet. Vi behandlas som om vi vore livegna, säger hon.
Lenita Åberg